Islay är en karg ö som ligger helt utsatt för Atlantens vindar och vågor. Islay består till största delen av stora torvmossar, och just torven, som till stor del består av vitmossa, är det som gör Islaywhiskyn speciell. Torv används i många olika sorters whisky, men ingenstans är den så framträdande som i Islaywhiskyn.
Denna whisky anses så olik övrig att den fått bli en egen region.
Ön Islay är ca 610km² och har ca 3500invånare (Orust 346km², 14000inv.).
Islay har haft 22st destillerier, men idag är det 8st aktiva destillerier (Ardbeg, Bowmore, Bruichladdich, Bunnahabhain, Caol Ila, Kilchoman, Lagavulin och Laphroaig), ett destilleri är under uppbyggnad, Port Charlotte, och ett destilleri är nedlagt, Port Ellen.
Det finns ett mälteri, Port Ellen Maltings, som förser alla islaydestillerier med malt, men vissa mältar även en del själva, exempelvis Bowmore och Laphroaig.
Trots att destillerierna ligger nära varandra och tillverkar på samma sätt smakar de olika.
En intressant jämförelse är mellan Lagavulin och Caol Ila som använder samma malt. Med andra ord är det samma korn, samma torv, samma fenolhalt (35ppm) men ändå smakar de så olika och har olika fenolhalt i den färdiga spriten (Caol Ila 12-13ppm, Lagavulin 16-18ppm). Denna skillnad är på grund av pannornas utformning, fyllnadsgrad, destillations-hastighet men framför allt vad man har för skärningspunkter för middle cut. Caol Ila skär sin middle cut mellan 75% och 65% som är den högsta av Islaydestillerierna, medan Lagavulin skär sin middle cut mellan 72% och 59% som är den lägsta av Islaydestillerierna. Detta medför att Lagavulin tar med sig mer av orenheterna, samtidigt som de även har en fyllnadsgrad som är 95% (12200liter), Caol Ila har en fyllnadsgrad på 37-41% (11000-12000liter). En liten fyllnadsgrad medför att spritångorna får en större kontakt med kopparen som gör att man får ett renare destillat. Allt detta tillsammans gör att Lagavulin är en väldigt kraftig whisky medan Caol Ila är betydligt lättare.
Bunnahabhain är den enda Islay-sorten som inte är rökig (mindre än 3ppm fenol i malten), dock tillverkar de en rökig variant (ca 40ppm) en gång om året.
När det diskuteras rökighet så pratas det oftast vilken fenolhalt malten har, men den färdiga whiskyn pratas det inte om. En Laphroaig som har 40ppm i malten , har 25ppm i ”New Make” (det som hälls i faten), det blir runt 10ppm i de 10-15åriga och är inte mer än 6ppm i den 30-åriga. Väldigt förenklat brukar man säga att fenolhalten är en tredjedel i den färdiga whiskyn.
Det är också noga vilken del av torven som används. Den översta delen är för ung med för mycket gräs, ljung och annan växtlighet. När man kommer för långt ner blir torven för lik kol och är bara bra till uppvärmning. Den mittersta mörkbruna delen av torven är den som man vill ha, då den ger rätt rök och inte för mycket värme. Det är också skillnad på hur man låter torven brinna i kölnan. En öppen låga ger en kraftig jodaktig medicinsk smak som Laphroaig, medan en pyrande förbränning ger en mer fyllig tjäraktig smak.
LAPHROAIG
Laphroaig Qarter Cask 48% 5år slutlagrad 7månader på kvartsfat (ca105liter)
Laphroaig som betyder ”Den vackra sänkan vid den breda bukten” startade 1815. 1837 startades Ardenistiel bredvid Laphroaig. 1848 slogs de båda destillerierna ihop. 1907 uppstod en tvist om vattenrättigheter mellan Laphroaig och J.L. Mackie & Co i Glasgow, som var Laphroaig’s handelsagenter och även ägare till Lagavulin, detta sedan Laphroaig ansåg att Mackie & Co inte sålde whiskyn i den utsträckning som de borde. Laphroaig sade upp handelsförbindelsen med Mackie & Co som i sin tur dämde upp och ledde om Laphroaig’s processvattentillförseln i annan riktning. Det hela slutade i domstol där Laphroaig fick rätt, och Mackie fick ta bort fördämningen. Som hämnd skulle Mackie bygga ett destilleri som skulle utkonkurrera Laphroaig (Malt Mill).
Laphroaig mältar ca 20% av sin malt själva, medan resterande köps från Port Ellen Maltings. Sex rostfria jäskar på 42000liter och sju pannor; 3st mäskpannor på ca12000liter och 3st spritpannor på ca4700liter. Den fjärde spritpannan är på 9400liter och gjordes så stor för att spara pengar, då ägarna ansåg att det var billigare att installera en stor panna istället för två små, trots att de anställda hävdade att spriten skulle få en annan karaktär.
Omkring en tiondel av årsproduktionen på 2,7miljoner liter buteljeras som malt, resten går till blendedindustrin.
ARDBEG
Ardbeg Uigeadail 54,2%
Ardbeg, som betyder lilla högudden, startades ursprungligen av Alexander Stewart 1794, men det nuvarande destilleriet började 1815. Ardbeg stängdes 1983 då många andra också stängdes, dock startades det igen några år senare och fick nya ägare (Glenmorangie, Moët Hennessy) som ville satsa på Ardbeg, och idag går det bättre än någonsin.
Golvmältningen lades ner 1977 och sedan dess köps all malt från Port Ellen Maltings som röker malten till cirka 55ppm. Ardbeg har sex jäskar i oregon pine som rymmer 23500liter vardera. En mäskpanna på 18279liter och en spritpanna på 16957liter som fylls till 80%. Spritpannan har en så kallad ”purifyer” som leder tillbaka en del från lyne arm till pannan igen. Detta gör att Ardbeg kallas för två och en halv gång destillerad. Spriten fylls på bourbonfat från Jack Daniels. Årsproduktion på 1,2miljoner liter
LAGAVULIN
Lagavulin 12 Friends, 1995 48%, first fill European Sherry Oak
Lagavulin som betyder kvarnsänkan startade 1816. Det ligger vid den gamla ruinen av Dunyvaig Castle där ”Lord of the Isles” bodde. 1908 startade ägaren Malt Mill Distillery i ett försök att kopiera grannen Laphroaig’s whisky. Detta gick inte så bra, whiskyn var det inget fel på men den smakade inte som Laphroaig. Malt Mill Distillery stängdes 1960. Malt Mill använde enbart torvtorkad malt, vilket gjorde att det sades att Malt Mill whisky drack man inte, den tuggade man. De två pannorna från Malt Mill installerades hos Lagavulin och användes under några års tid innan nya ”Lagavulinpannor” installerades. Malt Mills lokaler är idag besökscenter hos Lagavulin.
Idag kan man köra hela destilleriet med bara en person, något som ägaren Diageo utnyttjar för att försöka ta tillbaka platsen som Islay’s mest sålda maltwhisky, något som de förlorade 1998 då Laphroaig tog hand om förstaplatsen och Bowmore andraplatsen. Lagavulin är idag i drift tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Detta innebär att de hinner med tjugoåtta satser med mäsk per vecka. De har tio drygt 60år gamla jäskar i lärkträ som fylls med 21300liter. Två mäskpannor på12300liter och två spritpannor på 12900liter. Whiskyn lagras på bourbonfat, mindre än 0,5 % lagras på sherryfat. Årsproduktion på 2,3miljoner liter.
BOWMORE
Bowmore Port Finish 1995 46%, Wilson & Morgan
Bowmore är det äldsta destilleriet på Islay, de startade 1779. Bowmore betyder stora revet.
1989 köptes 35% av Bowmore upp av japanska Suntory, för att 1994 bli helt japanskt.
Vid Bowmore används de tre mältningsgolven forfarande och kornet vänds för hand var fjärde timme dag som natt under mältningen som under sommaren tar sex dagar, och under vintern sju dagar. Bowmore röker sin malt förhållandevis lite för att vara ett Islaydestilleri. Själva maltrökningen tar 18timmar, vilket ger en fenolhalt på 20-25ppm, varefter grönmalten torkas i varmluft i ytterligare 42 timmar. Sex jäskar på vardera 42000liter i douglasgran, som alla har namn efter tidigare ägare. Bowmore valde att byta tillbaka till träjäskar efter att de installerat nya i rostfritt stål, då de ansåg att smaken påverkades negativt. Två mäskpannor på 30940liter och två spritpannor på 14750, respektive 14637liter. Produktionen är 2miljoner liter per år.
Bowmore har en stor mängd olika lagringar och årgångar på sin whisky. De satsar framför allt på tax free-marknaden med olika buteljeringar som ”Surf”, ”Enigma”, ”Mariner” och ”Cask Strength” som alla legat på olika fat.
CAOL ILA
Caol Ila 1991 17år, 54,4% Bourbon Hogshead, en av 296 flaskor, Cadenhead Authentic Collection.
Caol Ila, som betyder Islaysundet, startade 1846. 1972 stängde det gamla destilleriet och allt utom lagerhuset revs för att bygga ett nytt och större destilleri. Under tiden som Caol Ila var stängt för ombyggnad så fick Brora täcka upp för den rökiga sprit som blendedindustrin ville ha.
Caol Ila är det största av Islaydestillerierna. Produktionen är 3,8miljoner liter varav 95% går till blended. De har 8 jäskar i oregon pine som fylles med 54000 liter vardera, 3st mäskpannor på 35345liter vardera och 3st spritpannor på 29549liter vardera. Pannorna är bland de största i Skottland. Whiskyn lagras uteslutande på bourbonfat.
PORT ELLEN
Port Ellen 1982 50%, Old Malt Cask Douglas Laing, En av 476 flaskor
Port Ellen startade 1825. Namnet kommer från dottern till en av de sentida Lord of the Isles. Måndagen den 18 april 1983 klockan 11.00 kom beskedet att Port Ellen tillsammans med Banff, Brora, Dallas Dhu, Glen Albyn, Glenlochy, Glen Mhor, Glenury Royal, North Port/Brechin och St Magdalene skulle läggas ner. Diageo ansåg att det fanns för mycket whisky och att blended-industrin inte behövde dessa destillerier. I efterhand så har det visat sig att många av dessa destillerier producerade en whisky som efter 20års lagring blivit en helt enastående whisky.
Port Ellen hade långhalsade pannor och vanliga tubkondensorer, samt åtta jäskar. Det var en fin sprit, inte alls lika skarp som spriten från Lagavulin eller Laphroaig enligt Grant Carmichel som var den siste destillerichefen på Port Ellen.
Många av de ”cask strength”-buteljeringar som görs idag håller en förvånansvärt hög alkoholhalt. På grund av brist på fat under några år i slutet av 70-talet och början på 80-talet, så la man spriten på faten ända upp till 69%. Cirka 20% av whiskyn lagrades på sherryfat.
Islay‘s ”lost” Whisky Distilleries
In historic times Islay had much more distilleries than nowadays. In the last 200 years distilleries started up, were closed or mothballed. Below detailed information about these ”lost” distilleries of Islay.
Malt Mill Distillery, Established 1908
When Sir Peter Mackie lost his bitter legal dispute to retain the sales agency for Laphroaig whisky in 1907 he reacted in characteristic style by deciding to make his own ”Laphroaig” type whisky, and in 1908 built a tradition small pot-still distillery within the Lagavulin complex. Despite hiring staff from Laphroaig and attempting to copy the Laphroaig recipe, it did not succeed, perhaps because it used a different water source. Malt Mill tried to replicate a traditional style of Islay Whisky, using only peat-dried malt, and it is reputed to have had heather added to the mash. It was always a small scale operation producing 25,000 gallons of proof spirit (113,500 litres) in its first year, compared with 128,000 gallons (581,120 litres) at Lagavulin. What is perhaps surprising is that it survived until 1962 when it was merged with Lagavulin and its coal-fired stills moved to the latter’s still house for another seven years use. The Malt Mill distillery building is now the reception centre within the Lagavulin Distillery site.
Mulindry Distillery, Established 1826
This is perhaps one of the shortest lived and unlikely distilleries on Islay. Built by John Sinclair in 1826 it operated at a site beside the junction of the Neriby Burn and the River Laggan, next to McNeill Weir (the start of the Bowmore Distillery lade) and its machinery was water-powered from the nearby river. Its output in 1826-7 was 4,332 gallons (19,667 litres) of malt whisky. Sinclair, according to the Local Excise Officer in 1831, liked his own product a little too much which may account for his bankruptcy that year and emigration to America. The distillery appears never to have reopened and today all that is left is a pile of overgrown stones and derelict croft.
Newton Distillery, Established 1819
The Small Stills Act of 1816 encouraged quite a few individuals to take out distilling licences and in 1819 Thomas Pattison opened a farm distillery at Newton, located of the Bridgend to Ballygrant road. Newton produced 6,122 gallons (27,793 litres) of spirit in 1826-7. It operated continuously until 1837, by which time most farm-scale distilling operations had closed down on Islay. Little is known about the operation of the distillery although there is still and outbuilding at Newton House that could have been part of the distillery and the metal bars on the window are perhaps signs of previous use as a bond.
Octomore Distillery, Established 1816
This farm-scale distillery on an ancient site behind Port Charlotte was run from 1816 until 1840 by the Montgomery family and licenced to George Montgomery. It appears to have operated as a single-still distillery with a wash still of 60 gallons volume (272 litres) with 998 gallons (4,530 litres) of spirit produced in 1817-18, this rose to 3,551 gallons (16,121 litres) in 1826-7. Little is known about its operation until the death of George and his brother around 1840, when it fell into disrepair and the lease was eventually relinquished to the laird, James Morrison in 1854 for 150 pounds. Buildings in the farm steading remain today, although some have fallen down and others have recently been converted into holiday cottages, so guests could well be sleeping with the spirits of 160 years ago! No detailed plans of the distillery buildings have yet come to life.
Port Ellen Distillery, Established 1825
Established in 1825 by the McKay family. It was operated by John Morrison & Co from 1831-34. John Ramsay and later his wife ran the distillery from 1836 until 1920, during which time they expanded the distillery. It was eventually acquired by DCL who mothballed it from 1929-67. Production buildings were then re-built by DCL and the distillery operated from 1967-83 when it was closed again during the whisky rationalisation of the 1980′s. As DCL already had two other distilleries (Caol Ila and Lagavulin) Port Ellen was tragically thought to be surplus to requirements. The original distillery buildings remain, linked to the Port Ellen Maltings complex.
Scarrabus Distillery, Established 1817
One of the most obscure and short-lived farm distilleries on Islay. A licence was taken out in the name of John Darroch & Co for the year 1817-18. It seems likely that this was an opportunist attempt at distilling following the 1816 Small Stills Act as records reveal a 76-gallon (345 litres) single still operation in 1817-18. Scarrabus Farm exists (off the Ballygrant road), although whether this was the exact location of the distillery and what happened to it after its two short years remains to be discovered.
Tallant Distillery, Established 1821
This distillery was established in 1821 by the brothers Donald and John Johnston at Tallant Farm, near Bowmore. Excise records until 1827 show this distillery recorded as one of two ‘Bowmore’ distilleries. It appears to have been a true farm-scale operation with Angus Johnston listed at one point as distillery manager. It was never, however, a profitable commercial operation, perhaps in part due to generous drams John provided to visiting workmen and farmers. Output was as low as 220 gallons (998 litres) a week and reached 2,101 gallons (9,538 litres) in the year 1826-27. The business folded in 1852, although Jon’s brother Donald and his son, Alexander, were to become successful distillers figuring prominently with Laphroaig’s development. Tallant Farm exists today and many buildings from those distilling days remain, albeit some in a state of collapse.
Ardenistiel Distillery, Established 1836
After the successful establishment of Laphroaig distillery in 1816, a farm tack was leased by Walter Frederick Campbell to James and Andrew Gardiner, financiers for the Ardenistiel Distillery, who then put it in the capable hands of James and Andrew Stein of the noted Clackmannan distilling family. They ran it until 1847, operating on site immediately adjacent to the Laphroaig Distillery. Ardenistiel was then assigned to John Morrison, a previously unsuccessful manager of Port Ellen Distillery. He was unable to make a go of it and only remained until he was sequestrated in 1852. The distiller then passed to John Cassels, of whom little is known and whose tenure at Ardenistiel appears to have lasted for less than a year. It then came into the hands of William Hunter who struggled to make the distillery pay, operating at half capacity producing 33,000 gallons (149,820 litres) a year. By February 1866, William Hunter was made bankrupt and by 1868 the distillery was reported dilapidated. It was eventually thrown in with Laphroaig Distillery and its derelict buildings eventually became the site of Laphroaig’s warehouses and offices today.
Ardmore Distillery / Lagavulin 2, Established 1817
Little is known of the Ardmore Distillery which shared the sheltered bay at Lagavulin with the Lagavulin Distillery. It was established in 1817 by Archibald Campbell, although when the name Ardmore was adopted is uncertain. It opened as a 92-gallon, single wash distillery, but within a year was operating under double distillation with the addition of a 30-gallon low wines still. By 1825 it was being operated by John Johnston of Lagavulin who ran both distilleries simultaneously often using the names Lagavulin 1 and Lagavulin 2. Johnston died in 1836 and in 1837 a valuation carried out shows the two distilleries as having operated during John Johnston’s tenancy. The Still House (No 2), Tun Room and Malt Barn No 4 were all listed as belongings to the Laird Walter Frederick Campbell, as Ardmore Distillery. Alexander Graham, a Glasgow distiller-merchant and owner of Islay Cellar that supplied Islay Malts in Glasgow and to whom Johnston was indebted, acquired the distillery for the sum of a little more than 1100 pounds. Lagavulin and Ardmore were immediately merged and together form the site of much of the present-day Lagavulin site.
Bridgend Distillery & Killarow Distillery, Established unknown
Details of these two (or three) distilleries located at the former island capital, Bridgend, are very limited. David Simson is on record as operating a licenced distillery at Killarow until 1766 when he moved to Bowmore to establish the distillery that survives today. Its exact location is unknown. A Bridgend Distillery was custom-built by Donald McEachern Senior in 1818 with a wash still of 146 gallons producing single distillation whisky. It was then run by his son Donald Junior between 1818-21, when the company was wound up and ceased operations. Information exists that suggests a distillery was licenced to a J MacFarlane at Bridgend around 1821 with an annual output of 3,937 gallons (perhaps a new owner for the McEachern’s distillery?).
Daill Distillery, Established 1814
Daill distillery probably operated as a farm distillery after the Small Stills Act encouraged distillers to go legitimate. The distilling operation was, throughout its short life, in the hands of the McEachern family with the licence being held successively by Neil McEachern from 1815-25, Malcolm McEachern from 1825-26 and Donald McEachern between 1826-34. By 1827 it had annual output of 6,043 gallons of proof spirit. Its demise, like that of many inland distilleries on Islay, was probably sealed by the difficulties of transporting the product to the mainland markets. Buildings in remarkably good condition at Daill farm exist, and these could well have been the location of the McEachern family distilling operation.
Lochindaal distillery aka Port Charlotte and Rhinns, Established 1829
Lochindaal was a purpose-built distillery in the Rhinns of Islay which survived in the 20th century. Located in the heart of Port Charlotte village it was constructed for its first licencee, Colin Campbell, in 1829. He only held onto it for two years and subsequently it had many owners: McLennan & Grant from 1831-2; George McLennan 1833-5; Walter Graham 1837; Henderson Lamont & Co until 1852; Rhinns Distillery Co 1852; William Guild & Co to 1855 before a period of stability under the ownership of John B Sherrif until 1895 and then J B Sherrif & Co Ltd up to 1921. It was eventually taken over by Benmore Distilleries Ltd in 1921 prior to that company’s acquisition by the DCL. That signalled the end of Lochindaal and it closed in 1929. Some of it was used by the Islay Creamery until the early 1990′s and the shore-side warehouses remain in use by a local garage and the Islay Youth Hostel and Field Centre, whilst a roadside building is now used for vehicle repairs and the distillery cottage is inhabited. The bonded warehouses on the hill behind the distillery site have been in continuous use by other distillers and are currently used by the Bruichladdich Distillery. This is one lost distillery on Islay that has a good photographic history, which clearly records the distillery site during its century of operation.
Lossit Distillery, Established 1826
Lossit Distillery was located at Lossit Kennels, not far from Ballygrant on the minor road to Lossit Farm, close to Loch Ballygrant. It was a medium-sized farm-scale operation and in 1826-7 it produced 12,200 gallons (54,480 litres) of proof spirit. It was operated by Malcolm McNeill from 1826 to 1834, by George Stewart until 1852 and a John Stuart thereafter for a further 10 years. This makes it one of the longest surviving 19th century farm-scale distilleries on Islay. There is a possibility that Bulloch, Lade & Co used the Lossit warehouses (perhaps to store Caol Ila whisky) until 1867. Today the house and kennels remain, although where whisky distilling actually took place remains a mystery and there is nothing left of the warehouses.
Other Islay locations thought to have operated as licenced distilleries include: Ballygrant (1818-21), Freeport (c 1847), Glenavullen (1827-32), Octovullin (1816-19), Upper Cragabus (c 1841) and Torrylin (no dates available)
(c) Copyright 2010 Stenungsunds Whiskysällskap/Per-Anders Källdén